Posts

Acceptans och förlust- mina värsta fiender

“Att acceptera något oacceptabelt”

Jag får ofta frågan vad som driver mig och har reflekterat en hel del kring det. Förändring och förbättring kommer jag ideligen fram till. Att hålla farten samtidigt som jag kan påverka och förbättra det är en mäktig känsla för mig.

Hundraåringen sa ”Det är vad det är och det blir vad det blir”- Lägger man till “det blir vad man gör det till”, då är vi hemma tycker jag. Jag har väldigt svårt att acceptera slentrian, gilla läget och acceptans över lag, om man kan göra något bättre, varför då nöja sig med ok.

Ibland får jag kritik för min ständiga positivismen och ovilja att lämna något som det är, det är säkert så att jag går för långt ibland och borde låta saker vara, men det är den jag är och det har skapat mycket bra.

“Att flytta K2 går inte”

För er som känner mig och/ eller följt mig lite så vet ni att jag varit med om något fruktansvärt privat. Min fru blev plötsligt mycket svårt sjuk och kommer med stor sannolikhet  alltid att vara så. Jag blev ensam med vår dotter i ett land som jag inte hörde hemma i. Min dotter och vårt bolag var lika gamla, 1,5 år. Jag stod inför en situation som var omöjlig. Men jag accepterar inte omöjligt- jag började knuffa på berget, som nu när stormen har lagt sig, kan liknas vid att flytta på K2. Det går inte.

Jag insåg undermedvetet att jag inte kunde flytta berget så jag börjat fokusera på stenarna runt omkring. Jag löste vardagen, fick in vår dotter på tyskt dagis. Fick in min fru i tyska systemet med allt vad det innebär, då hon själv låg i koma. Jag fyllde tre pärmar med noggrant sorterad tysk byråkrati som jag inte förstod, men genom diverse tolkar fick jag till det.

Jag fick en lakej att regga om vår bil till tysk då jag inte hann köra hem och besiktiga den.

Jag körde till IKEA för att köpte julskinka (som var slut) för att få ihop en svensk jul med allt vad det innebär åt vår dotter.

Ja, jag gjort allt, samtidigt som jag var vid min frus sida varje dag och drev medicinska frågor med ett av världens bästa läkarteam- kring en sjukdom som är unik. Allt detta pågick i Berlin under nio månader och har sen i mars i år fortsatt i Sverige. Jag packade ihop vårt hem i Berlin, jag sålde vår lägenhet i Stockholm, jag köpte ett hus i Göteborg. Och ja, jag fortsatte att driva Aliby- med stöd från fantastiska partners och kollegor – och vi höll bolaget lönsamt och lyckades faktiskt starta ett till, vår konsultverksamhet.

Har blivit glorifierad för mina insatser, men ville det aldrig, det enda jag vill vara att ha var förbättring för min familj och det här var enda sättet för mig att göra det.

Idag har jag accepterat, accepterat det faktum att berget inte går att flytta och bygger ett nytt liv. Jag står upp, jag mår bra och jag har hanterat mig själv och allt annat och framför allt mår vår dotter prima. Jag blickar framåt, mot nya förbättringar, men med en självinsikt och en klarsynthet som är större än någonsin.

Jag vann inte det jag ville vinna, men så mycket annat. Min dotter, mig själv och vårt bolag. Framför allt så lyckades jag med det svåraste – att acceptera något oacceptabelt.

Utifrån ett företagarperspektiv så trattar jag ner allt detta i att våga göra rätt – rätt för bolaget- Att i små som stora sammanhang ta med mitt perspektiv och fatta rätt beslut. I bland förlorar man anställda, ibland affärer. Ibland är det för att få utrymme till något bättre för Aliby. Ordet acceptans smakar inte lika illa för mig längre och för affärsmannaskapet är det bra.

Så nej, allt är inte möjligt, men det mesta.

Ständigt hoppfull,

/Eric Mannheimer

 

 

 

Lämna en kommentar:

E-postadressen publiceras inte.